Ulfberht – Vikingasvärdet som var tusen år före sin tid

Alla trogna följare av HBO:s succéserie Game of Thrones vet vad valyriskt stål är – ett urgammalt material som användes för att smida unika, starka och i princip oslagbara svärd. För de som har bra koll på vikingatiden, så är kanske inte tanken på ett supersvärd så långsökt. Vikingarna hade faktiskt något liknande – Ulfberht.

Forskare har upptäckt cirka 170 av dessa vikingasupersvärd. De är från 800 till 1000 e.Kr. och alla har de inskriptionen ”Ulfberht”, som vissa tror är kopplad till tillverkarens identitet, samt två kors.

Vad som är mest förbryllande när det gäller Ulfberht är styrkan i metallen som svärden är smidda av. Materialet, som kallas ”degelstål”, är så stark och rent att det verkar otänkbart att någon smed på den tiden skulle ha kunnat hantera det. Faktum är att den kvaliteten på stål dyker upp i Europa först tusen år senare.

Vid den tiden då Ulfberht-svärden smiddes, tillverkades svärd av liknande stål även i Mellanöstern. De var gjorda av så kallat damaskusstål som kommer från ett råmaterial som kallas wootz, och har sitt ursprung i Asien. Både damaskusstål och degelstål har visat sig innehålla ovanligt stora mängder kol.

Återskapa Ulberht

För att ta reda på om det ens var möjligt att tillverka en Ulfberht-svärd enbart med hjälp av vikingtidens metallbearbetningskunskap, bestämde sig smeden Richard Furrer, från Door County Forgeworks för att försöka återskapa Ulfberht i sin smedja i norra Wisconsin, USA. Experimentet utfördes som en del av Nova National Geographics-dokumentär om Ulfberht.

Genom att använda en gammal ugn från Mellanöstern gjord av lera och tegel – en så kallad degelugn – började Furrer med att smälta järn med kol för att få fram själva stålet. En grundförutsättning för att producera rent, högkvalitativt stål är värme. För att få stålet att separera från föroreningarna, så kallat ”slagg”, måste ugnen komma upp i en temperatur på upp till 1650 grader Celsius.

Degelstål är svårt att bearbeta och det tog Furrer hela 11 timmar att forma stålgötet han tillverkade i degelugnen till ett svärdsblad. Efter det var det dags att göra inläggningen med Ulfberht och två kors. Furrer fick först mejsla bort stål där han sedan placerade bokstäverna och korsen han smitt. Efter det värmebehandlades svärdet för att sammanfoga inläggningen med svärdsstålet. Efter kylning och timmar av polerande kunde Furrer äntligen se slutresultatet, ett perfekt tillverkat svärd. Det bevisar att det hade varit möjligt att smida ett svärd av den här höga kvaliteten på vikingatiden.

Degelstål är svårt att bearbeta och det tar tid att omforma göt till svärd.

Var kom stålet ifrån?

Frågan är dock hur vikingarna fick tag på stålet. ”Det stora mysteriet är var de fick tag i råmaterialet”, säger Furrer till Nova. ”Vi har inga bevis för att tillverkning av degelstål skedde i Europa förrän 800 hundra år senare”.
Enligt Fredrik Charpentier Ljungqvist, forskare på Stockholms Universitet, kan svaret vara ganska enkelt. Även om inte kunskapen att tillverka degelstål fanns i Europa under den tiden, så visar damaskussvärdet att kunskapen fanns i Mellanöstern. Föremål från arkelologiska utgrävningar från vikingatiden visar också att dåtidens skandinaver handlade med Öst. Man vet också att de kunde resa till sjöss – på floder och sjöar – hela vägen från Mälaren till norra Iran, den så kallande Volgarutten.

“De flesta Ulfberhtsvärd är daterade till exakt samma tid som Volgarutten var öppen”, berättar Charpentier Ljungqvist för Nova. ”Jag tycker det verkar mycket troligt att stålet i Ulfberht-svärden har sitt ursprung i Iran. Jag skulle gissa att vikingarna köpte det från vänligt sinnande handelskontakter i Iran – som betalades med päls och andra nordiska råvaror – och tog med sig det tillbaka på de små skeppen som användes på floderna.” Dr. Alan Williams på Wallace Collection i London är en av världens ledande exporter på historiska stålvapen. Williams håller med Charpentier Ljungqvist: ”Efter 1000-talet, stängdes Volgarutten och tillverkningen av Ulfberht-svärd stoppades, vilket för mig är ett starkt bevis på att de tillverkades av importerat råmaterial, förklarar han.

Ulfberht var inte bara en prestigepryl för vikingakrigarna. Att ha ett svärd med högkvalitativt stål som höll för hugg och pareringar, ökade också chanserna att överleva i strid.

Vem eller vad var Ulfberht?

Även om materialfrågan verkar ha fått sin förklaring så återstår fortfarande den stora frågan: vem eller vad var Ulfberht? Att göra inläggning i ett svärd är en riskfylld process, då det finns risk att man skadar bladet. Endast en riktigt skicklig hantverkare skulle ha haft den kompetens som krävs för att göra inläggningen i Ulfberht-svärden. Namnet och de två korsen måste ha haft stor betydelse, eftersom själva inläggningen krävt mycket extra arbete. Först trodde man att Ulfberht var namnet på svärdens tillverkare, men eftersom de smiddes under en 200-årsperiod, kan de omöjligt ha varit en tillverkade av en enda person.

Symbolik och magi

Medan Ulfberht är en frankisk namn, var korset en symbol som normalt bara används av högt uppsatta medlemmar av den romersk-katolska kyrkan, som ex. biskopar och abbotar. Även om den katolska kyrkan var starka motståndare till de hedniska vikingarna, var de en storproducent och återförsäljare av vapen. Men om svärden skulle ha tillverkats av katoliker och smugglats norr till sina svurna fiender vikingarna, hur fick då kyrkan tag i stålet? Teorin att vikingarna tog med sig stålet från Mellanöstern verkar mer rimligt.

Dr. Williams anser att det finns många skäl till varför en skandinav kan ha använt korset och ett främmande ord. ”De kan ha ha haft en magisk betydelse, de kanske har kopierat symboler från det försvunna romarriket, det kan ha använts för att någon gillade namnet, som att sätta en Apple-symbol på sin dator”, säger han till Nova.

Piratkopior

Av de 44 Ulfberht-svärd Williams har granskat, har 33 inläggningen ”kors – ULFBERHT – kors”, medan 11 är märkta ”kors – ULFBERH – kors – T”. Enligt Williams är endast de sistnämnda 11 tillverkade av högkoligt degelstål. De andra 33 är tillverkade av sämre stål, vilket antyder att de förmodligen är kopior.

”De är naturligtvis samtida förfalskningar. De gjordes av samtida personer som försöke tjäna pengar på Ulfberhts rykte. De var antagligen gjorda av analfabeter till hantverkare, för analfabeter till kunder. För en intet ont anande köpare verkade det vara en äkta Ulfberht, men det fanns en mycket större risk att det gick av, vilket naturligtvis är ytterst olycksamt i strid ”, avslutar Williams.

Ulfberhts identitet kommer sannolikt att förbli ett mysterium, men det är ingen tvekan om att namnet hade samma betydelse då, som vad något från Gucci eller Prada har idag. Eller, för att citera Fredrik Charpentier Ljungqvist, ”De var svärdens Rolls Royce”.

Text: Isabel Kliger, Illustration: Cecilia Rudengren